Reklam som konst?

Hej,

I veckan var jag på en föreläsning med rubriken creativity. Föreläsaren var en herre vid namn David Carson, en känd och framgångsrik grafisk designer. Föreläsningen kretsade naturligtvis kring det han hade gjort och hur han tänkte när han gjorde det. Mer inspiration än praktiska tips om hur man blir mer kreativ, men intressant.

Det var framförallt två saker som dök upp i mitt huvud. De bilder han visade var väldigt lika i stil. Det fanns inte en chans i världen att se att det inte var han som hade gjort "verken". Bra att hålla sig till sin stil så att uppdragsgivare vet vad de får eller brist på anpassningsförmåga?

Den andra frågan som dök upp rörde gränsen mellan reklam och konst. Hur menar jag då? En del av Carsons verk var faktiskt mer en uppvisning av hans stil än en uppvisning av uppdragsgivarens varumärke. Ett exempel är en tidningsartikel om Bryan Ferry. Carson tyckte att artikeln var så tråkig att han bytte ut typsnittet mot wingdings eller något liknande. Resultatet blev naturligtvis att artikeln blev helt oläsbar. För mig är detta mer ett konstnärligt ställningstagande än tidningsproduktion. Jag har ingen åsikt huruvida detta är rätt eller fel, bra eller dåligt. men det väcker frågan; Var går gränsen mellan grafisk design och personligt konstnärligt uttryck? När slutar designern att vara uppdragsgivarens verktyg och uppdragsgivaren istället blir konstnärens finansiär så att han eller hon kan skapa sin konst utan att svälta ihjäl? Det beror förstås lite på vem uppdragsgivaren är, vad den är ute efter och i vilket forum som reklamen/konstverket skall visas. En fråga för Filosofiska rummet på p1 kanske?

På återseende!

Sverige - Danmark. Rätt biljettpris?

Det känns skönt att veta att svensk press och hockeyspelare har koll på det här med prissättning och marknadsföring. Eller inte. Sverige mot Norge i hockey-VM i Globen. Halvfull arena. Pressen och spelarna skriker ut att det är för djävla dåligt av Hockeyförbundet att ha så höga biljettpriser. "Ingen har ju råd att kolla på kvalitetshockey. Sänk priserna så får vi fullsatt när vi spelar!"

Nästa match är Sverige mot Tjeckien. Sänkta biljettpriser och i det närmaste fullsatt på läktarna. "Va bra!" säger spelare och press. "Det var ju det vi visste. Sänks priserna så kommer folk och tittar." Eller, jag vet inte om spelarna uttalade sig, men skriver det bara för att.

Tredje matchen Sverige mot Danmark. Lågt biljettpris. Hur ser det ut på läktarna? Inte är det fullsatt i alla fall. Vad blir slutsatsen av detta? Att vi måste sänka biljettpriserna ännu mer?

Vad det handlar om kunde man ha räknat ut lång innan hockey-VM drog igång. Attraktivitet. Hur sexigt är en hockeymatch mellan Sverige och Norge jämfört med en hockeymatch mellan Sverige och Tjeckien? Öh!

Variabel prissättning är en bra grej men här har förbundet fått det hela om bakfoten. Ha höga priser på en match som inte särskilt många vill se och sänk priserna till den attraktiva matchen. Höjde de biljettpriserna till Danmarksmatchen eller? De borde de ha gjort om de hade följt sin linje.

Som jag ser det gjorde man två fel fel när det gäller prissättningsstrategin inför VM.

1. Man planerade att ha samma "höga" biljettpris på alla matcher. Oavsett vilka som spelar.
2. Man lämnade sin prissättningsstrategi, lyssnade på spelare och journalister och sänkte priserna till en av de matcher som rimligtvis borde ha lättast att locka publik.

Men jag kanske inte vet vad jag pratar om eftersom jag inte tycker som journalisterna på Aftonbladet. De som har koll på allt. Nu är de ju inte bara hockeyexperter utan också konsulter inom prissättningsstrategi.

Hej hopp gummipuck!

Friends Arena

Det är en fin gest av Swedbank att skänka namnrättigheterna till den nya nationalarenan till antimobbningsorganisationen Friends. Undrar bara om Friends fick några fler rättigheter. Tillgång till arenan eller möjlighet att att ha något slags arrangemang i samband med andra evenemang på arenan.

Vad jag förstår så ville inte Swedbank vara förknippade med ett projekt som tydligen har varit omgärdat av suspekt verksamhet. Exakt vad vet jag inte men det är väl det gamla vanliga. Mutor, svågerpolitik och mord. Minst två frågor väcks i mitt huvud. Den första frågan är om det verkligen är sådant som Friends vill förknippas med. Risken är väl inte så stor. Men ändå. Den andra frågan som är om Swedbank verkligen kommer undan dessa misstankar genom att låta någon annan få namnet. Risken är väl att det ses som ett försök att köpa sig fria och därmed uppfattas som än mer skrupellösa.

Till sist en sak som skulle kunna kallas för varumärkeskris. Black Army verkar inte allt för nöjda med att behöva ha Friends Arena som hemmaplan. Vänlighet och ödmjukhet hör väl inte till de egenskaper man associerar med Black Army och AIK. Jag kommer inte ihåg om AIK har uttryckt sig officiellt i frågan men deras varumärke förknippas inte heller det med vänlighet och ödmjukhet. Katastrof!

Tack för idag!

Silly Season?

Jag vet, silly season är ju när det är dags att köpa, sälja, byta eller behålla spelare och alla spelare placeras överallt av media. Jag tänkte göra precis som inredningsmänniskorna gjort med begreppet "stilrent", förvanska innebörden av uttrycket.

För mig är början eller precis innan en säsong minst lika silly som under transferfönstren. Det som är silly är att alla mediamänniskor och förståsigpåare spår framtiden i vilken serie det nu är som drar igång. Just nu är det fotbollens tur att spås. Att försöka spå utgången av allsvenskan eller superettan innan säsongen har startat är inte bara dumt utan i princip omöjligt. Det är så många variabler som spelar in och även om alla spelare skulle vara hela, alla planer tip top och alltid samma förutsättningar alltid så blir aldrig resultatet förutsägbart. Bara mer eller mindre sannolikt.

För oss marknadsföringsnördar är det roligare och mer förutsägbart hur respektive lags marknadsaktiviteter och varumärkesbyggande går till och fungerar. Men det är det inte så många som skriver. Men det finns undantag. Sport & Affärer har låtit göra en undersökning om vilka varumärken som är starkast 2012. Den finns att ladda på Sport & Affärers hemsida http://www.sportaffarer.se/

Intressant läsnig för den som är intresserad.

Kultur eller idrott?

I min hemkommun sköts idrotts- och kulturfrågor av samma nämnd i kommunen. Kultur och fritid. I lokalpressen har det pågått en debatt om det skall fortsätta att vara så. De flesta idrottsmänniskor som har fått komma till tals är för en delning. De menar att de som sitter i nämnden har hjärtan som klappar för kultur och därför missgynnas idrotten. Vad kulturmänniskorna säger vet jag inte.

Jag tycker att idrotten är en del av kulturen. Den grundläggande funktionen är densamma. Att underhålla publiken och att ta hand om ungdomar. Man gör detta på olika sätt men funktionen är ändå densamma. Det finns till och med en liknande indelning av elit och bredd. Finkultur och breddkultur.

Om idrotten kunde se detta och inte se sig själva som en fristående enhet tror jag att man hade vunnit mycket. Konkurrensen och möjliga samarbetspartners ser lite annorlunda ut om man vidgar vyerna lite grann. Omvänt tror jag att kulturen hade vunnit mycket på att ändra sin syn på sig själv. Om kultur och idrott är en del av samma företeelse så borde ju kulturen ha samma möjligheter som idrotten. Främst inom sponsring men säkert inom andra områden också.

Vad tror ni?

Idrottsklubb eller företag?

Nu kommer den halvspännande fortsättningen på föregående inlägg. Jag avslutade ju förra inlägget med att antyda att det inte är idrotten som är affären i idrottsrörelsen vilket naturligtvis är en förenkling av en rätt komplex företeelse. Men faktum är att de storklubbar (och lite mindre klubbarna också) som råkar i finansiell kris lever på sin idrottsutövning med tillhörande handel med merchandise och nätverkande (sponsring). De klubbar som är riktigt framgångsrika är inte idrottsföreningar utan företag med affärsverksamhet som är oberoende av idrotten. T.ex. FC Köpenhamn är ett event och arenabolag som har ett fotbollslag. Inte en klubb som försöker finansiera sin verksamhet. Ett väldigt bra fotbollslag med nordiska mått mätt, men inte bättre än bolaget har råd med. Det är det som är skillnaden mellan de ekonomiskt stabila idrottsföreningarna och de andra.

Är följetången slut?

Följetången Zlatan v.s Barcelona har fått ett slut tror jag. Det kanske dyker upp något gammalt skräp så småningom, men för allas skull borde det vara ett avslutat kapitel. Varumärket Zlatan är cementerat i Bad Boy facket.

Jag har hört ganska många säga att Barcelona gjorde en dålig affär i och med Zlatanspektaklet men jag är inte så säker på det. Om man bara ser till köp och säljbeloppen så är det naturligtvis en usel affär men det finns ju andra siffror att beakta. För det första sparar klubben en hel del på att inte behöva betala lön till spelaren ifråga och spelaren ifråga drog alldeles säkert in en hel del kosing i ökad försäljning av tröjor, biljetter och annan försäljning. Vi skulle kunna jämföra med när Beckham gick till Real Madrid. Enligt beräkningarna så gjorde merförsäljningen av merchandise att den affären betalade sig själv flera gånger om. (Vilket i och för sig är skrämmande när man tänker på vad snubben kostade. )

Barcelonas och många andra idrottsorganisationers dåliga affärer beror i högre grad på att de lever i villfarelsen att det är idrotten som är affären.

Vad menar jag? Vill ni läsa förklaringen till mitt till synes vettlösa påstående? Då får ni läsa nästa del i följetången Mats Nelfelt om Sports Marketing.

På återseende